Sofia Kuno var ordförande för Femmis mellan 2017 och 2019, i en tid då föreningen gick in i en ny fas. Kort dessförinnan hade det blivit lagligt för ensamstående att få assisterad befruktning i Sverige – en fråga Femmis kämpat för länge. Det öppnade upp för andra frågor.
Den 13 januari är ett särskilt datum för Sofia Kuno – inte bara för att hennes dotter Greta föddes då. Exakt två år senare, samma dag, klubbades lagen i riksdagen som gav ensamstående rätt att göra assisterad befruktning i Sverige.
– Vi var på plats med några andra från Femmis. Så min dotter firade sin tvåårsdag i riksdagen, säger Sofia Kuno med ett skratt.
Hon missade delar av riksdagsdebatten – Greta hade spring i benen – men det viktiga var resultatet: ensamstående fick möjlighet att göra assisterad befruktning i Sverige.
– Mitt främsta minne från den dagen är segerkänslan!
På den tiden var Sofia Kuno inte ordförande för Femmis, men hade varit medlem sedan 2012 när hon själv var ”funderare”.
– Jag hade fått höra talas om Femmis via en kompis systers kompis. Hen var den första som berättade att det fanns en förening för folk som hade bildat familj på det här sättet. Det var ju ganska ovanligt då.
Hon minns särskilt när hon gick på sitt första årsmöte i Stockholm.
– Det kändes väldigt stort. Just det där ögonblicket – wow. Där fanns 50 andra i liknande situation. En hel del var föräldrar och en del var i samma fas som jag. Jag tänkte: om de fixar det, så gör jag det också.
Dessutom hade hon stöd för sitt beslut i omgivningen.
– Jag var även en del av queer-communityt, så jag hade redan tänkt att jag kanske skulle behöva assisterad befruktning men i en annan konstellation. Jag var i ett sammanhang där det fanns normbrytande familjer. Kanske kan det kännas som ett ännu större steg att ta för någon i en annan livssituation.
Sofia Kuno hade tur – det krävdes bara ett försök hos Storkkliniken i Danmark – och sen föddes Greta.
Ett år efter att lagen klubbades igenom i riksdagen tog Sofia Kuno över ordförandeposten för Femmis, år 2017. Det politiska målet var uppnått – men arbetet fortsatte.
– Det hade varit föreningens främsta fråga politiskt, nu blev det en ny fas och öppnade upp för andra frågor. Till exempel barnomsorg på obekväm arbetstid och att embryodonation skulle bli möjlig, säger Sofia Kuno som hade erfarenhet av både politiskt arbete och olika föreningsengagemang innan hon tillträdde som ordförande.
– Föräldraförsäkringen utreddes också just då. Vi träffade utredaren och föreslog att det skulle bli möjligt att överlåta en del av föräldradagarna. Det gick ju igenom ganska nyligen.
Femmis första idéprogram skapades och de sökte samarbeten med andra föreningar, som Sveriges Makalösa Föräldrar, RFSU och RFSL.
Sofia Kuno påpekar att vården är grundförutsättningen för familjebildandet, och bara för att lagen hade gått igenom betydde det inte att allt var på plats i verkligheten.
– Lagen behövde implementeras och det tog ett tag innan regionerna kunde ta emot de första ensamstående som ville få assisterad befruktning.
Sedan blev vårdköer en stor fråga för föreningen.
– Västra Götalandsregionen har ju varit kända för att ha väldigt långa köer. Där tryckte vi på för en förändring och var ute i media, för att få till kortare köer, mer resurser, fler donatorer och att privata kliniker skulle få göra behandlingen.
Informationen om hur ensamstående skulle gå till väga för att få behandling var också bristfällig i samhället.
– I flera år täckte Femmis de hålen, som en slags ställföreträdande samhällsinformatör, för att rusta folk i hur man skulle göra i praktiken. Det är ju egentligen vården som ska kunna ge den informationen.
När lagen var på plats – fick Femmis fler medlemmar?
– Ja, 2019 slog vi medlemsrekord och passerade den magiska gränsen på 1 000 medlemmar. Det var jättekul. Det berodde säkert på att fler faktiskt kunde välja den här vägen – utan stora kostnader eller resor utomlands.
Hon menar också att lagstiftningen i sig är normerande.
– Det ökade den samhälleliga acceptansen för vår familjeform, vilket säkert hade betydelse för att en del vågade ta steget. Också det faktum att det blev fler och fler som gjorde det. Men vi jobbade även väldigt mycket med att synliggöra föreningen, till exempel i media.
Hur upplever du att folk såg på familjeformen då?
– Generellt sett har det varit en positiv utveckling, men samtidigt finns det nu konservativa strömningar som tycker att heterosexuella kärnfamiljer är det enda rätta. Så vi är inte klara. Inte heller när det gäller att inkludera olika typer av familjer i till exempel böcker och hur man pratar om föräldraskap. Det är fortfarande ganska vanligt att man förutsätter att det finns en till förälder och att det är en pappa.
Hur var det att vara ordförande?
– Framför allt jättekul. Men jag la mycket tid på det också. Min dotter var mellan tre och fem år då, så jag brukade göra föreningsgrejer efter nattning. Sömnen tog väl lite stryk. Jag körde stenhårt i två år, men det var ju inte bara jag, det är verkligen ett lagarbete. Det är mycket som sker bakom kulisserna.
I dag är dottern Greta elva år. Det innebär ett lite friare liv, både för mamma och dotter.
– Det är något annat när de är lite större. Hon kan vara hemma själv kortare stunder och gå till fritidsaktiviteter och skolan själv.
Sofia Kuno säger att de flesta klasskompisar till dottern har en mamma och pappa, även om det absolut finns en variation av familjeformer. För några år sedan träffade hon kärleken och har en särbo som bor med sina egna barn.
– Jag har informerat skolan om hur Greta blev till, för jag vill känna att läraren förstår och kan backa upp om något olämpligt sägs. När Greta började förskolan bjöd de in mig till ett personalmöte så att jag kunde komma och berätta, för de kände sig lite osäkra. De ville verkligen att det skulle bli bra, och det blev det.
Genom åren har de varit på flera läger som Femmis ordnat, för att umgås med andra i samma familjekonstellation.
I dag är Sofia Kuno pressansvarig för RFSL, men har nyligen engagerat sig i Femmis på nytt genom att ingå i krisledningsgruppen, som finns till för medlemmar som hamnar i svåra situationer.
För Sofia Kuno har det också varit självklart att fortsätta vara medlem – även när hon inte längre var ordförande.
– Jag vill stötta föreningen. Och kunna påverka.
Text: Maria Hagström, frilansjournalist och författare till boken ”Självstående: mamma på egen hand”
