Genom åren har många hittat ett nätverk genom Femmis. I Göteborg finns en grupp mammor som lärde känna varandra på gravidträffarna – och som, sju år senare, fortfarande håller ihop. Messengertråden är i gång dagligen.
Allt började med Femmis gravidträffar i Göteborg. Varannan söndag klockan 15 sågs ett gäng blivande mammor på ett av stans ”sunkigaste caféer”. Där var det ofta folktomt, vilket passade dem som ännu inte ville skylta med sin graviditet. Och soffan längs väggen var lång – många fick plats.
Men till en början var de få.
– När jag började gå på gravidträffar var vi bara två-tre stycken och det stod och stampade lite. Sen blev det någon sorts babyboom, där alla skulle födas 2018, säger Maria, en av gruppens första medlemmar.
Hon skrev ett inlägg där hon efterlyste fler intresserade. Det var då Gunilla hittade dit.
– Då insåg jag att det fanns, säger hon och berättar att hon tidigare inte hade vågat gå till de träffar som arrangerades för personer som försökte bli gravida.
– Jag var rädd att om jag inte skulle få barn så skulle jag inte kunna glädjas med de andra när de blev gravida. Det gjorde ont i hjärtat om det inte skulle gå för mig. Men när jag var gravid hakade jag på.
Hon gick sedan ”slaviskt” på träffarna varje vecka. Detsamma gjorde Emma och Malin. De är nu några av de totalt 26 mammor som så småningom blev en del av gruppen.
Att få prata med andra i likande situation var värdefullt.
– Jag bollade saker som jag inte kunde med par på samma sätt. Och det gick ganska fort tills jag kände att vi var goa vänner, säger Gunilla.
Maria berättar att hon blev förvånad över hur mycket sammanhanget gav henne:
– Jag tänkte först att jag gick med i Femmis mest för att barnet skulle få ett nätverk av andra som också kommit till genom donation. Men för mig betydde det mycket att inte känna mig udda, att jag hade mitt gäng.
Gunilla håller med. ”2018-gänget” gjorde att hon inte kände sig lika normbrytande.
– Jag hade tidigare alltid varit inom normen. Innan jag tog beslutet att skaffa barn på egen hand kändes det jobbigt att bryta mot den och ”vara konstig”. Men i gravidgruppen var jag inte ensam, det fanns många andra som också gjort det här. Sen när min dotter föddes blev det en icke-fråga. Det spelade ingen roll längre om jag bröt mot en norm eller inte. Det var fokus på henne – hon var där och hon var fantastisk.
Bild: unsplash.com
När barnen var nyfödda sågs mammorna nästan varje vecka – på caféet, hemma hos varandra och på lekplatser. De turnerade också mellan stadens förskolegårdar.
– Vi har även gjort resor. Nästan årligen var det en utflykt till badhotellet i Fredrikshamn. Också till vandrarhemmet på Billingen i Skövde som har en pumptrack-bana för balanscyklar, säger Emma.
– Vissa har åkt till Varberg. Det är inte alla som åker, men alla har varit välkomna, fyller Gunilla i.
Maria uppskattar spontaniteten i gruppen, att någon skriver att de ska hitta på något och undrar om någon ska med.
– Det är som någon sorts pool som alltid finns där.
I dag har livet förändrats. Barnen går i skolan, aktiviteterna har ökat och de väljer mer själva sina egna sammanhang i högre grad. Gruppen ses mer sällan – men messengertråden lever.
– Den är igång i stort sett varje dag. Det är bara ämnena som ändras. Nu senast handlade det om kalas: ska man bjuda hela klassen eller inte? Och: hur många av oss har blivit kallade för mormor? säger Emma och skrattar.
– Det kan vara högt och lågt. Från djupa samtal till tips om vinterstövlar. Eller hur less man är på att få ut ungen genom dörren på morgonen.
Och någon svarar alltid.
– Det är ingen fråga som blir hängande. Samtalet pågår hela tiden, säger Gunilla.
Under en period flyttade Malin till Karlstad, men behöll kontakten med gruppen.
– Jag har hört om grupper som har tydliga geografiska gränser, men vi har folk som flyttat till Karlstad och Skåne. Visst är det inte lika lätt att ses, men det här är ett nätverk som kan hänga med oavsett var man bor. Det är väldigt fint, säger Malin.
Det finns en trygghet i gruppen och det går att dela allt – oro, ensamhet, familjekriser, föräldrar som inte finns där eller morgnar som havererat.
– Det skulle inte vara möjligt att gå med i en annan Facebookgrupp och skriva samma frågor och tankar. Eftersom vi känner varandra kan man verkligen vara öppen och sårbar. Det kan ju vara väldigt djupa grejer som man aldrig skulle ha tagit upp i en Facebookgrupp med 10 000 medlemmar, säger Gunilla och Emma tillägger:
– Jag vet ju till exempel att någon inte är en dålig mamma när hon säger att hon känner sig så. Man får aldrig några syrliga kommentarer, ingen tolkar in massa annat. Vi vet ju.
Klimatet är inte dömande. Gunilla lyfter också medlemmarnas olikheter som en styrka.
– Vi har olika erfarenheter och kan tycka olika, men säger det på ett respektfullt sätt. Då kan det bli en dialog. Jag tror att det här nätverket ger oss mer än vad samma diskussion med en partner eller ens tajta kompisgrupp kan göra.
Maria tycker att det kan ge henne andra perspektiv.
– När vi pratade om donatorsyskon, till exempel, och att vissa söker efter dem med hjälp av donatornummer. Det är inte något jag själv gör – eller kan göra då jag gjorde behandlingen i Sverige – men samtalet öppnade mina ögon för varför det är viktigt för en del.
För Emma har nätverket lett till att hon insåg att en flicka i gruppen blivit till med samma donator som hennes två pojkar. Det skedde av en slump när både hon och en annan mamma nämnde för Gunilla att de fått veta att donatorn har en ärftlig sjukdom.
– Sedan dess firar vi jul, påsk och semesterveckor ihop, säger Emma.
2018-barnen har växt upp parallellt, i olika konstellationer. Några har gått i simskola eller scouterna tillsammans, andra leker spontant efter skolan och en del ses någon enstaka gång ibland.
Maria kallar nätverket för ”Femmisklubben” när hon pratar med sin dotter.
– Jag säger att det är en klubb där alla barn har donator. Vi ses inte så mycket i de här stora träffarna längre, men när vi ska träffa någon hon kanske inte riktigt minns eller har stenkoll på, säger jag att de också är med i Femmisklubben. Då vet hon sammanhanget.
För Malin och Emma – som bor i samma hus – har det lett till en praktisk trygghet, med barn som kan springa mellan lägenheterna och hjälp med hämtningar.
Maria och tre andra mammor har startat en fixarklubb, som egentligen ligger utanför den stora gruppen, men det var där de träffades.
– Det var en mamma som längtade efter mer konkret hjälp i vardagen, så vi turas om att komma hem till varandra och måla, rensa förråd eller skruva upp hyllor. Det är ju jättebra. Vi vill visa barnen att vi hjälper varandra, plus att saker blir gjorda.
Sedan 2018 har flera i gruppen suttit i Femmis styrelse eller arbetsgrupper. Dessutom tycker de om att dela vidare information som de en gång själva fick om familjeformen och föreningen via vänner, kollegor eller tidningsartiklar.
– Det är fint att sprida ordet, säger Maria. Att till exempel få vara den som en funderande kollega ställer frågor till. Jag säger alltid: gå med i Femmis, där får du ett nätverk.
Text: Maria Hagström, frilansjournalist och författare till boken ”Självstående: mamma på egen hand”
